dk4

    Jag fick precis frågan: "Hur ska man hitta motivationen?" Frågan syftar på skolan och hur man ska hitta motivationen till att göra sitt allra bästa i skolan. Som jag sa till frågeställaren, ett visst jättegulligt brunhårigt yrväder: "Om jag hade haft svaret på det skulle jag skrivit en bok, jag har inte svaret så jag skriver en blogg istället." Därför sitter jag här och knappar på tangentbordet. Om en tråkig lärare lär ut ett tråkigt ämne kan det inte bli bra. En dålig lärare ett roligt ämne eller vice versa, då kan det ändå bli hyffsat.
    Jag har tur, mina 2 favoritlärare har jag som mentorer och i mina fyra favoritämnen och det leder till höga betyg i de ämnena för ingen kan säga emot när jag påstår att tycker man något är kul gör man det gärna, samma sak gäller skönt men det är ett helt annat ämne att blogga om, och då går det automatiskt bra !
    Jaja, nu hade jag inte mer att säga och det jag sagt hjälper väl ingen. Well, life's a bitch och om du säger  "and so am I" Brunkiz vet jag inte vad jag gör =P. Om du har tips om motivationen så hör gärna av dig på nått vänster, oavsett vem du är =P

...den eviga frågan, gåtan utan svar. Hur räddar man männskligheten? Hur får man stopp på allt krig, all svällt och allt lidande?

    Svaret kom 1998, i filmen "Patch Adams". Han är utbildad läkare som helar genom att sprida glädje. Medicinskt kanske ingen bra ideé, det kan med all säkerhet inte bota cancer, inte ens förkylning. Men cancer och förkylning är inga sjukdomar jämfört med de orättvisor som finns, jämfört med det lidande folk får utstå varje dag. Iallafall, Hunter "Patch" Adams drev en gratisklinik där han hjälpte folk med alla de olika slags sjukdomar, mentala som fysiska. Han förlorade sin älskade och i en scen där han står vid kanten av en klippa säger han: "Gud vilade på den sjunde dagen då han skapat Jorden, varför ägnade han inte den dagen åt medkänsla istället?". Medkänsla är allt som behövs för att få alla som lever här på vår gemensamma jord att må lite, eller mycket bättre.

dK_

Skrev jag på en naturlektion, i brist på aktivt skolarbete =P

dK4

... är väl för alla ett mysterium. Ibland vill de ha den tuffa gangstern ibland vill de ha den snälla, omtänksamma killen som alltid finns där. Hur ska man göra ? Ska man blanda ? Kanske göra ett eget litet schema? Måndag: Badboy, Tisdag: Snäll, Onsdag: busig... Ja, ni fattar... Frågan är då när man ska ha tid för att vara sig själv ? För ärligt talat flickor, det finns inga rakt igenom badboys eller helyllekillar, life's a bitch jag vet...
   
    Finns tjejernas drömkille? Finns killarnas drömtjej? På drömtjejen har jag två polare som utan att tvecka skulle säga Elin Grindemyr a.k.a Slitz privata barbiedocka. Inget för mig, visst hon e snygg men jag vill ha en "girl next door". Drömkillen? Wilson? Jöback? Jag? (fick lite hybris =P)  men vem vet? Det är och förblir ett av livets stora mysterium, näst efter varför tjejer aldrig säger vad dom menar utan måste linda in det i tjugo laget =P

She's got the number, she'll make you fall
You'll be enticed, whenever she calls
She'll come in satin, she'll come in lace
Give you joy
Take the smile right off your face

Cause she's a tease, tease, tease
Bring you to your knees
That's the seduction of sweet Louise

She's got the hammer, she's got the nails
She means business, it never fails
She'll take you up
She'll ease you down
Leave your soul in the lost and found

Cause she's a tease...

She's got a suitcase, it's full of tears
Little bottles for volunteers
Got one for happy, got one for sad
Take a little sip and it will drive you mad

She'll bring you breakfast of alcohol
Milk and gravy at the bugle call
Across the floor, she'll make you crawl
Till your heart's in your mouth
And your back's against the wall

Cause she's a tease...

Var bara tvungen, vissa delar passar så otroligt bra in på en viss LITEN filur, namnen är ju inte helt olika heller =P

En text jag skrev för några månader när jag var trött på en del saker =P

Har sett en hel del gnälliga personer på senaste tiden och nu tycke jag att det är dags för mig att "joina" deras klubb...

För det första är jag j*v*i*t trött på folks arabmentalitetsinställning till sex och dyl. (ordet arabmentalitetsinställning är eget, har absolut ingen rasistisk mening, och betyder ungefär konservativ inställning...) Många tar detta på alldeles för stort allvar... So what om man råkar hamna i säng med en kompis? Get over it, det spelar inte så jävla stor roll... Ännu värre är folk som säger: "Oj! Jag råkade hångla med min polare..." Herrregud vad patetiskt!

All kritik mot Basshunter! Varför? Det är ju inte så att ni kan göra bättre musik själva eller att han sitter med en pistol riktad mot er och tvingar er att lyssna. Jag tycker inte han är speciellt bra, därför undviker jag att lyssna på honom, as simple as that. Om han nu skulle vara homosexuell som alla säger, varför skulle det vara någon skillnad på honom och nån annan med samma läggning? Jag hör t.ex. inget gnäll på Jonas Gardell eller Magnus Carlsson.

Emokids och liknande... "Jag vill ju bara vara mig själv" Jaha... Synd att halva fucking Malmö ser ut som er då! Det är inte så att ni sticker ut längre... Varenda jävla fjortis klär ju sig eller färgar sitt hår likadant! Sen är det ju självklart sminket också. Är ni så jävla fula att ni måste ha ett halvt kilo smink, av olika slag, på er?

Just nu är jag jävligt trött på kärlek också men det är inte något som behöver diskuteras speciellt mycket.

Märkeskläder, ahh, mitt favortiämne... Ja, jag har Levi's jeans. Ja, jag har BB kalsonger. Ja, jag har Peak jacka. För att jag tycker att just dessa specifika plagg är snygga... Inte för att jag tycker att deras logga är snygg, inte för att plaggen är dyra. Jag har dem helt enkelt för att jag tycker att plagget i sig är snyggt, inte märket. Jag skulle fan inte få för mig att köpa en rosa/spygrön schackrutig tröja bara för att den är av märket Burberry, JL (=patetiskt) eller vilket märke det nu må vara.

Ungar som gnäller på sina föräldrar! Visst jag har haft mina duster med båda mina päron men inte fan skulle jag på minsta sätt dissa dem eller få för mig att inte visa dem den respekt de förtjänar. Jag har insett att utan dem skulle jag för det första inte finnas(!!!), jag skulle inte vara den jag är, inte vara så pass väluppfostrad som jag (faktiskt tycker att) är. Okej, jag måste erkänna, jag har haft det jävligt mycket lättare än andra, men också jävligt mycket tuffare än somliga. Tänk efter, utan era föräldrar, vad skulle ni ha då? Var skulle ni bo? Ärligt talat, är det så farligt att behöva vara hemma kl. 2 (eller när ni nu ska vara hemma) jämfört med att bo på gatan och inte ha någonstans att komma hem till? De är föräldrar, att bry sig och vara rädd om oss är deras ansvar, deras jobb.

Betygsgnäll är också lagom mycket irriterande... Jag gnäller lika mycket som andra men det gör jag bara för att passa in... (...or NOT!) Jag är missnöjd med att jag bara fick VG i Samhällskunskap, Svenska och LPL. Vem har jag att skylla? MIG SJÄLV!!! Resten är jag nöjd med, jag är t.o.m nöjd med mitt G i spanska! Varför? Jo, för jag vet att jag inte kan bättre, jag vet att jag inte förtjänar bättre, är i.o.f.s ganska tveksam till att jag ens förtjänar G :P Lite självdistans tack! Säg inte: "Asså, jag fick bara G på Nationella proven och har aldrig fått mer än G på något av proven, men jag kan ju bättre och det borde Berit (eller vad er lärare nu heter) veta!" Men visa det då! Ni kan inte begära att läraren ska betygsätta vad ni skulle kunna göra om ni faktiskt pluggade eller la ner tid på era studier istället för att supa er redlösa på nån fest, skärpning nu så ses vi på festen sen :P

Sen är jag måttligt trött på "Du får PRO2 om du strippar i Camen". Jag klagar inte om tjejer vill vara lättklädda i cam. Men jag skulle fan inte få för mig att betala för det eller tjata om det, skulle inte ens be om det. Vill dom det så gärna för mig men snälla sluta tjata om det! Trettonåriga små pojkar sitter och ber sjuttonåriga tjejer att strippa för dom. Vafaen? När jag va tretton så spelade jag fotboll och lekte med barbiedockor! Whoops, did I say that out loud?!? :P Skärpning småpojkar!

Jag är trött på Telenor. Så jävla less på dom så det finns inte. Fick sitta och vänta en kvart på deras kundtjänst, kallas det service nu för tiden? (Oj vad jag lät gammal :P) Nä, det blir 3 för mig snart... Måste bara vänta tills bindningstiden på mitt abbonemang går ut.

Ja, nu är jag inte trött på mer faktiskt. Hoppas ni haft en trevlig stund av tråkigheter... Kommentera gärna, skulle vara kul med lite respons. Kyssar flickor och (ehh...) kram killar

    Känslor är antagligen det mest komplexa hos människan, kille som tjej. Det finns väl ingen i världen som inte har haft kärleksbekymmer. Fast jag vet inte om jag skulle kalla min situation för just bekymmer av just den arten för jag är inte kär. Jag har ingen aning om vad jag känner men jag är inte kär. Det är så att jag är inte helt nöjd att vara "bara" vänner men jag har inga fjärilar i magen och inga andra "kärlekssymptom". Nu när jag tittar på det så verkar det som jag letar efter en KK men det vill jag inte det heller (been there, done that, ain't goin' back!). Aldrig varit med om detta tidigare, är helt förvirrad. Någon som har förslag, tips eller bara goda råd? Inte? Okej, kan inte klandra er, who want's to give advice to a madman?

    Det finns aldrig två saker som är exakt lika, det är en omöjlighet! Tvillingar? knappast. Körsbär? naajh. IKEA-möbler av samma modell och färg? Nope! Skruvar eller muttrar? nä, inte det heller! Likheter finns, exakta kopior finns inte! Det samma gäller veckor, dagar, timmar till och med minuter. Mitt ex frågade mig en dag om jag inte blev trött på att leva ett "vanligt" liv. I ärlighetens namn så blir jag inte det, för man får inte roligare än man gör sig och jag är ganska lättroad. Eller rättare sagt så har jag väldigt lätt för att uppskatta de små sakerna i livet. Ge mig en bra film, en påse popcorn och någon jag kan snacka med så klarar jag mig hur länge som helst. Utseendemässigt finns det mer eller mindre lika personer. Personligheter finns också i mer eller mindre lika former.

    Jag vet inte varför men jag började tänka på framtiden nu och jag kan inte hjälpa att tänka hur min framtida fru kommer vara. Antagligen så kommar jag klanta till det förhållandet också men vafan, jag måste väl lära mig nån gång, eller? Jag kanske är det perfekta exemplet på hur en pojkvän/sambo/man INTE ska vara. Hmm... det var en ny tanke. Intressant. Jag menar, vem har gjort fler tabbar än jag? Antagligen ganska många men det känns det ju aldrig som, man har det alltid värst själv, eller hur?

    Tjugohundrasex, herregud vilket år! Min första kyss,mitt första strul, första seriösa flickvän, förlorade oskulden, var otrogen (mot båda mina flickvänner under året), fick nya vänner, nya fiender, blev kär, svartsjuk, trött på skolan och gjorde en jäkla massa dumma grejer. Exciting stuff!

    Shit vilken nörd jag var innan jag började gymnasiet, helt sjukt!

    Ja, hur ska man börja? Underbart, fantastiskt, finns inget bättre, finns inget värre. Det kommer aldrig vältajmat, aldrig när det borde eller hade passat de inblandade. Det dyker upp när det som bäst behagar och försvinner inte förrän man behöver eller vill ha det. Ungefär som pengar skulle man kunna säga, fast nu när jag tänker efter låter det väldigt, ehh... okänsligt?

    Det absolut värsta man kan göra är att låta kärlek slippa ur ens händer eller att förtrycka sina känslor. Oavsett hinder som må vara i vägen så måste man ge efter, man lever bara 1 gång, sår läker och rivs upp men det finns inget man kan göra. Håller man inne sina känslor för länge kan man lika bra skriva in sig själv på något mentalsjukhus, man klarar inte av det hur länge som helst, trust me I know!

    ...är inte så lätt som man kanske tror ibland. Är polare och vän synonymer? Vad är skillnaden på tjej- och killkompisar? Måste en riktigt nära vän veta allt man gått igenom? Måste man ha känt varandra länge?
   
    Man kan ställa sig tusen och åter tusen sådana frågor men ingen kan egentligen svara på alla. Vänner är de personerna man omger sig med för att man trivs med dem och litar på dem. Jag har 2 kompisar som jag litar till 100% på, 2 tjejer. Jag vet att jag har ytterliggare minst 4 tjejkompisar jag kan lita på och 6 killkompisar men jag vet inte varför jag inte känner likadant inför dom.

    Den enda gemensamma faktorn jag kan se hos de två "100%-flickorna" är väl att jag har haft starkare känslor än "vän-känslor" för dem (fick omkull båda =D). Okej, de gick på samma skola innan och de känner varandra men JAG känner att det inte har spelat någon större roll i MITT liv (jag är lite ego idag). Detta insåg jag väldigt mycket just nu. Borde kanske bli kär i någon av tjejkompisarna för att se ifall det stämmer, spännande experiment men lättare sagt än gjort.