dk4

Som du själv skrev så är väl "Hej!" ett bra sätt att börja ett brev på. Antar att jag fortsätter brevet med att besvara dina frågor.

Jag har ingen flickvän, har inte haft någon sen dig, har inte kunnat. För ungefär fem månader sen var jag nära att bli tillsammans med en helt oslagbar tjej. Min bästa kompis var, låt oss säga "ivägen" så det blev inget. Hon och jag är otroligt nära vänner nu så jag antar att det blev bättre såhär.

Innebandyn går resultatmässigt åt helvete men det blir väl kanske bättre snart. Skolan skiljer sig inte från innebandyn. Samhällskunskapen, historian och matten går riktigt dåligt, vet inte vad det är med mig. Utan vännerna hade jag inte orkat varken skolan eller annars. De är mitt allt.

Jag vill bara att du ska veta hur djupt du sårade mig. Du sa att du älskade mig men jag kan inte längre tro dig. Inte efter allt du utsatte mig för. Man tvingar inte någon man älskar att gå igenom det jag fått göra.

Du bad om en novell eller en dikt, här är en dikt till dig, för dig, om dig...

Why did I even Bother ?

Jag har inte mer att säga dig...

"O du människobarn, följ med ut!
Till vatten och vildmark utan slut.
Hand i hand med en fe ska du gå
ty värden är mer full av gråt
än vad du någonsin kan förstå."

Jag förstår inte hur en person kan få en annan att må så mycket bättre genom enbart små ord, handlingar eller kombinationen av de båda. Det är för mig helt ofattbart. Men jag kan inte låta bli att undra ifall jag kan ha samma effekt på någon annan. Kan mina ord och handlingar få någon att må lika bra som dina får mig? Ifall detta är fallet, då vill jag vara nära dig alltid, om vi båda hade mått så bra av det, vad skulle hindra oss?

Jag menar ingen kärlekshistoria, jag menar verklig vänskap. Oavsett vad ens vänskap utvecklas till så är man vänner först, det kommer alltid komma i första hand för mig.

Till er: Det jag söker i mina vänner är självförtroende, omtanke, humor och glimten i ögat. Det har ni allihop, utan tvekan. MEN ert självförtroende skiner bara igenom när ni är ensamma med mig. Visa det för andra och dela med er av er själva till andra så de också kan få avnjuta era underbara personligheter. Jag känner mig självisk.

Det ska bli så otroligt skönt att spela en massa innebandy idag, bara få rensa huvudet... <3

Jag har, mot min vilja, insett att jag saknar känslan av att ha en flickvän. Känna doften av hennes parfym när man vaknar på morgonen, hennes leende när man ser varandra i ögonen. De små underbara sakerna som man inte kan få på något annat sätt.

Det är självklart skönt att vara singel och få göra vad man vill men jag börjar tröttna på det. Har jag mognat? Håller jag på att bli vuxen eller är det bara saknaden som gör mig vilseledd? Saknar jag någon för att jag mognat? De småflörter jag har, håller gnistan på att försvinna? Hade jag gjort bäst i att lägga de på hyllan? Borde "wb":et i "fwb" tas bort?

Åh du hemska tanke...

Jag skulle vilja tacka mina underbara vänner och min underbara far för en väldigt oväntad överraskning! Nu i efterhand tycker jag att jag borde ha väntat mig något för det fanns en del ganska uppenbara ledtrådar men å andra sidan så trodde jag verkligen inte att min far kunde samordna något sådant =D

Gårdagen var nästintill perfekt, enbart 2 saker sänkte mig lite. Den ena var att jag var tvungen att avspisa en väldigt nära vän och den andra, ja... Jag hade ingen aning om att det var ens en tanke hos denna personen!

Ps. Erik, vi måste sätta fart på bandet igen på något sätt! Ds.

"Jag kan motstå allt utom frestelse."

...kan världens underbaraste människa känna sig osäker i sig själv?

"Romantikens hela väsen ligger i ovissheten."
-Oscar Wilde


DU är underbar.

- Albert Einstein.


Väldigt bra citat som har enormt användningsområde. Herr Einstein syftade antagligen inte direkt på månen. I alla fall tänker inte jag så (kanske lite udda att jämföra tankesätt med A.E. men anyway..)

Jag gillar tanken på att mina vänner finns kvar även när jag inte tittar på dem. Det sköna är att jag vet verkligen var jag har mina vänner nu, varenda en av dem. <3