På allmän begäran
Where to start?
Första veckan kändes konstig, nästan overklig. Det var som en saknad bit pussel föll på plats...
Andra och tredje veckan var helt underbar! Allt negativt bara rann av mig...
Fjärde veckan blev jag svartsjuk, rejält, och tvivlade på om du ville ha mig...
Femte veckan så erkände mina vänner att jag förändrats, att jag verkade nere...
Sjätte och sjunde veckan, svårt att precisera så jag väljer att vara tyst =P
Åttonde veckan, jag blir lite svartsjuk igen och börjar åter tvivla på om du ville ha mig...
Nionde veckan, tvivlar...
Tionde veckan, tvivlar och pratar med dig om det, inget händer...
Elfte veckan, jag börjar fundera på om det verkligen ska vara som det var...
Tolfte veckan, det tar slut och jag får för mig en massa dumma saker som faktiskt, om man ser det från ett yttre perspektiv, inte ser helt ogrundade ut dock väldigt dumma...
Vi har haft så otroligt roligt och det är bara 2 saker jag ångrar. En ganska ytlig sak och en sak där mitt nu nästan bevisat mentala tillkortakommande dyker upp. Jag har ett tillitsproblem för att jag har blivit sviken så många gånger och jag kan inte riktigt lita på någon till 100 % lita på någon, dock ligger du på 99,8%...
Ett tips till dig när det kommer till dina framtida pojkvänner (och de kan skatta sig lyckliga) :
Visa vad du känner för dem, jag gjorde misstaget att tro att det räckte att du sa att du älskade mig, jag hade fel, igen! (Återkommande tema) Det spelar ingen roll att du säger de tre orden om du inte VISAR att de är verkliga!
Man brukar säga att en bild säger mer än 1000 ord, en handling säger ännu fler...
Du har varit så otroligt mycket för mig de senaste nästan 10 månaderna, du har varit allt jag har behövt för att klara mig. Min vän, mitt stöd och låt oss kalla det min "älskare"...
Jag älskar dig och DET kommer jag göra så länge jag orkar för det är den mest underbara känslan någonsin!
Första veckan kändes konstig, nästan overklig. Det var som en saknad bit pussel föll på plats...
Andra och tredje veckan var helt underbar! Allt negativt bara rann av mig...
Fjärde veckan blev jag svartsjuk, rejält, och tvivlade på om du ville ha mig...
Femte veckan så erkände mina vänner att jag förändrats, att jag verkade nere...
Sjätte och sjunde veckan, svårt att precisera så jag väljer att vara tyst =P
Åttonde veckan, jag blir lite svartsjuk igen och börjar åter tvivla på om du ville ha mig...
Nionde veckan, tvivlar...
Tionde veckan, tvivlar och pratar med dig om det, inget händer...
Elfte veckan, jag börjar fundera på om det verkligen ska vara som det var...
Tolfte veckan, det tar slut och jag får för mig en massa dumma saker som faktiskt, om man ser det från ett yttre perspektiv, inte ser helt ogrundade ut dock väldigt dumma...
Vi har haft så otroligt roligt och det är bara 2 saker jag ångrar. En ganska ytlig sak och en sak där mitt nu nästan bevisat mentala tillkortakommande dyker upp. Jag har ett tillitsproblem för att jag har blivit sviken så många gånger och jag kan inte riktigt lita på någon till 100 % lita på någon, dock ligger du på 99,8%...
Ett tips till dig när det kommer till dina framtida pojkvänner (och de kan skatta sig lyckliga) :
Visa vad du känner för dem, jag gjorde misstaget att tro att det räckte att du sa att du älskade mig, jag hade fel, igen! (Återkommande tema) Det spelar ingen roll att du säger de tre orden om du inte VISAR att de är verkliga!
Man brukar säga att en bild säger mer än 1000 ord, en handling säger ännu fler...
Du har varit så otroligt mycket för mig de senaste nästan 10 månaderna, du har varit allt jag har behövt för att klara mig. Min vän, mitt stöd och låt oss kalla det min "älskare"...
Jag älskar dig och DET kommer jag göra så länge jag orkar för det är den mest underbara känslan någonsin!
Kommentarer
Trackback