dk4

    Jag har haft kompisar som viljat eller försökt ta livet av sig. Fortfarande blir man lika chockad varje gång man får reda på att något sådant hänt någon man känner, än värre blir det när man inser att det är en person man trodde man kände ganska väl. Min föredetta flickvän klargjorde väldigt tidigt i vårt förhållande att hon hade gjort en del dumma grejer tidigare i sitt liv. Mitt instinktiva svar var: "Alla har ett förflutet, det är inget man kan ändra på nu."

    Hon lyckades ändra på sitt förflutna. Hon gjorde det förflutna till sin nutid och där satt jag, en snäll liten pojke från Limhamn som tvingades leva i en värld jag inte trodde fanns. Då ställer ni er säkert frågan: "Varför lämnade du inte bara henne?" När någon säger t.ex: "Du är det enda jag älskar, utan dig skulle jag dö" Mental fotboja på hög nivå! Speciellt eftersom jag kände till hennes förflutna och visste vad hon var kapabel till.

    Jag blev kär i den snällaste, sötaste, smartaste och mest omtänksamma person man kan tänka sig. Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Hon återupptog sitt tidigare liv, ett liv som jag inte var villig att leva. Men tro mig, jag försökte! Försökte förstå, försökte ändra, försökte allt jag kunde komma på, inget hjälpte. Den personen jag blev kär i var borta, helt försvunnen.